Asha Ali

Hon kom som ett yrväder i juni. Och förtrollade oss med sin charm.
Asha Ali gör det svårt för mig att undvika klyschorna. Men hon är ju så förbannat söt och härlig på Teaterladans scen.
Hon gröper ur sitt inre och kastar det över oss. Ogenerat. Hon visar sin kärlek och sorg med bråddjupa sånger. Och jag tar emot med öppna armar och blir nästan fånigt glad av hennes generositet.
"I don’t belong here, I should be somewhere else", sjunger Asha, men hon kunde inte ha mer fel.
Vi vill bara ha mer och mer av henne denna långsamt uppvaknande lördagseftermiddag. Joni Mitchell får sig en slängkyss, precis som Nina Simone, men framför allt sitter hon och dricker whiskey med Jeff Buckley.
Mörker, sorg, styrka och livsglädje i ett härligt kaos.
- Jonas Allgulin, smp.se

Efter två musikmässigt mansdominerade dagar är det här tjejernas kväll. Asha Ali gjorde en av de bästa spelningarna på årets Hultsfredfestival. I kväll börjar hon nästan överdriver försiktigt med "These months", som snabbt övergår i "Somewhere else", en sorgsen sak med samma budskap som Radioheads "Creep".

De flesta låtarna kommer från den självbetitlade debutskivan. De framkallar många och ofta diametralt motsatta känslor, en dubbelhet som också gäller Asha själv: Ibland framstår hon som så stark och säker att man nästan blir rädd, bara för att i låten "Tired" förvandlas till sårbar och desperat.

Mellan låtarna blir hon sedan en helt vanlig tjej som samtalar vänligt med tjejerna längst fram som avgudar henne. Med rätta.

- Den här låten handlar om att tycka om sig själv, berättar Ashas före "A toast", som är ett enda stort, våldsamt, rasande euforiskt crescendo.

Jag vet inte om det är vädret, texterna eller melodierna, men rysningarna avlöser varandra. Det är synd och skam att inte fler människor hittat till den inklämda scenen på promenadstråket.

Asha Ali backas upp av sitt band och talangfulla körtjejen och gitarristen Therese Johansson. Bandet håller sig dock i bakgrunden, för det är här är en one-woman show. I intervjuer har Asha sagt att Dolly Parton är hennes idol, vilket också hörs, bland annat i countrydoftande "Are you here soon", och "Warm fronts", som precis som titeln säger bjuder på en varm bris i den råkalla kvällen.

Efter hiten "Fire, fire" avslutar hon med en euforisk cover på Roxy Musics "More than this" som extranummer, och uppmanar oss sedan att gå och dricka öl. Så det gör vi.
- Anna-Kajsa Peräkorpi, allehanda.se

Att se Asha Ali uppträda är magi. En riktig energikick i sommarkylan. Och vad gör det att regnet hänger i luften när solen själv står på scenen och strålar?
I varje liten nerv i Asha Alis tunna kropp sjuder det av musikalitet. Hela hon flödar rytmiskt till musiken, från tårna upp till axlarna.

Det går inte att ta fel på hur mycket hon älskar att sjunga och hennes kärlek till musiken gör publiken strålande glad trots dystra melodier och kyligt väder.

Till skillnad från andra artister i genren singer and songwriter försöker hon inte spela svår på något sätt. Hon sitter inte uppkrupen bakom en alldeles för stor gitarr i lumpiga kläder med hängande mungipor, utan står stolt upp i en snygg glad klänning och låter sig slukas av sin egen musik. Hon fullkomligt strålar av glädje och energi. Hon hyllar till och med sig själv med en hel låt: A toast (to my self). Det är underbart att se! Omöjligt att ogilla. Faktum är att det är dyngskönt med någon som tillåter sig att vara stolt! Och som dessutom är bekväm med det. Det ger något alldeles extra till hela spelningen.

Att Asha dessutom har en oerhört tonsäker och stark stämma och att ljudkvalitén i allmänhet är bra, gör att man kan luta sig tillbaka och bara njuta och ta in allt det vackra. Låta den lena varma rösten och de vackra arrangemangen rinna rakt in i hjärtat, borra sig in i hjärnan för att stanna.

Det är låtar om "att vara ledsen på någon" säger hon. Men även om de är tunga gör de en lätt. För Ashas utstrålning är enorm. Ibland för arrangemangen i låtarna tankarna till Norah Jones. Ibland känns rösten med sina stora och snabba skiftningar från riktigt stark och mörk, till ljus och darrande, tankarna till Björk. Som i låten Tired. Särskilt Björks första platta Debut. Men att det liknar skulle jag ändå inte vilja säga. Asha är sin egen. Har sin egen stil och kör sitt eget race. Och hon gör det oerhört bra. Utan omsvep är framförandet på den lilla scenen framför den de cirka 130 gästerna på Statsmuseets innergård ett av de bästa jag sett på länge.
Helt klart det bästa i år.
Så till er som inte var där: får ni chansen att se henne någon annan gång i sommar TA DEN!
- Lisa Karlsson, nt.se

Asha Ali säger att hon vill se ut som en bordellmamma och låta som Roxy Music. Hon gör pop med känsla och det jublas från de överfulla bänkraderna. När hon tackar och ler sitt bländvita leende jublas det ännu mer.
När hon mot slutet sjunger radiohiten Fire fire är det få som kan sitta kvar i bänkarna. Om man inte nöjer sig med att bara lyssna är det bara att hoppa upp på träsitsen och dansa med – och kanske få en skymt av vad som händer på scenen.
Innan hon avslutar med att önska alla en underbar kväll i Arvika sjunger hon Roxy Musics More than this. Behöver jag säga att den sitter som en smäck.
- Anna Sims, nwt.se