Last View

Last View have garnered a reputation as one of the most fearsome live acts in Sweden, and listening to the band's debut album "Hell in Reverse" it is indeed difficult to imagine the band not ripping the stage apart. Last View deals in the darker end of the metalcore spectrum alongside bands like Mychildren Mybride and Bridge to Solace, though with ample references to both thrash metal and hardcore present in their music as well. Their music is characterized by a furious tempo, aggressive spirit, and of course a total absence of clean vocals.

Another element that makes frequent appearances in Last View's music is, perhaps expectedly, the breakdown; so much is clear already on the title track which fires off the album, and on the following "For Something to Keep". In fact, Last View make use of it so much that drawing parallels to Parkway Drive is inevitable: both bands have a flair for writing excellent riffs and melodies, but tend to interrupt things as often as possible with a brutal beatdown. This is of course understandable considering the band's attitude towards writing music: they write it with the live setting in mind, and nothing gets a crowd fuming like some good old chugging. Unfortunately the side effect is that many of the songs on the album are not optimal for casual listening purposes.

On the other hand, songs like "Remembrance", "It's True" and "Fear: It's Yours", which draw their inspiration mostly from the extreme metal communities, effectively rescue "Hell in Reverse" from descending into hopeless mediocrity. The sheer intensity and malevolence of these songs, the second of which clocks in at just 49 seconds of pure evil, is a fine counterbalance for more traditional metalcore pieces like "The Ties That Bind". What is also most pleasing about the album are the significant improvements that have taken place between the band's promising but lackluster "Become the Storm" EP: the rawness and ferocity that set the band apart from their stateside colleagues has been perfected, and now constitutes the band's very identity. You simply won't find bands as vehement as Last View over there, not in this genre at least, and this is to Last View's advantage.

So while "Hell in Reverse" certainly is not an innovative album, it is one that demonstrates the band's intentions with frightening conviction, and fans of metalcore that is slightly more brutal than is typical are likely to find lots to rave about. The breakdowns, though used abundantly and sometimes without any real reason, rarely frustrate one's sense of aesthetics, and the extreme fervor with which these songs are delivered is a refreshing alternative to most contemporary metalcore, particularly that originating from across the Atlantic. - rockfreaks.net

Last View have garnered a reputation as one of the most fearsome live acts in Sweden, and listening to the band's debut album "Hell in Reverse" it is indeed difficult to imagine the band not ripping the stage apart. Last View deals in the darker end of the metalcore spectrum alongside bands like Mychildren Mybride and Bridge to Solace, though with ample references to both thrash metal and hardcore present in their music as well. Their music is characterized by a furious tempo, aggressive spirit, and of course a total absence of clean vocals.

Another element that makes frequent appearances in Last View's music is, perhaps expectedly, the breakdown; so much is clear already on the title track which fires off the album, and on the following "For Something to Keep". In fact, Last View make use of it so much that drawing parallels to Parkway Drive is inevitable: both bands have a flair for writing excellent riffs and melodies, but tend to interrupt things as often as possible with a brutal beatdown. This is of course understandable considering the band's attitude towards writing music: they write it with the live setting in mind, and nothing gets a crowd fuming like some good old chugging. Unfortunately the side effect is that many of the songs on the album are not optimal for casual listening purposes.

On the other hand, songs like "Remembrance", "It's True" and "Fear: It's Yours", which draw their inspiration mostly from the extreme metal communities, effectively rescue "Hell in Reverse" from descending into hopeless mediocrity. The sheer intensity and malevolence of these songs, the second of which clocks in at just 49 seconds of pure evil, is a fine counterbalance for more traditional metalcore pieces like "The Ties That Bind". What is also most pleasing about the album are the significant improvements that have taken place between the band's promising but lackluster "Become the Storm" EP: the rawness and ferocity that set the band apart from their stateside colleagues has been perfected, and now constitutes the band's very identity. You simply won't find bands as vehement as Last View over there, not in this genre at least, and this is to Last View's advantage.

So while "Hell in Reverse" certainly is not an innovative album, it is one that demonstrates the band's intentions with frightening conviction, and fans of metalcore that is slightly more brutal than is typical are likely to find lots to rave about. The breakdowns, though used abundantly and sometimes without any real reason, rarely frustrate one's sense of aesthetics, and the extreme fervor with which these songs are delivered is a refreshing alternative to most contemporary metalcore, particularly that originating from across the Atlantic. - rockfreaks.net

Det här kan då inte vara hälsosamt, varken för utövare eller lyssnare. Den vrålpeppade, tokhårda röjkaskad som Stockholmssextetten Last View manglar ur sig på denna fullängdsdebut är knappast något som säger åt dig att tillvarata livets mer hälsosamma sidor och detaljer. Snarare uppmanar detta dig att krossa dig själv och din omgivning. I en moshpit av eget val, givetvis.

Må så vara att Last View ständigt håller sig till det hårdaste av det hårda, men för den delen glömmer de inte bort variationen. ”Fear: it’s yours”, exempelvis, bjussar på stiliga black metal-melodier som kontrasterar mot det gängse hardcorerenset. Större delen av skivan kan klassas som någon form av metal/hardcore, men då och då – som i ”Down by the docks” och titelspåret – slår bandet in på en thrashigare bana. Och ”Relieve us” byggs upp kring ett långsamt, ondskefullt malande. Det är väldigt snyggt. Inte att förglömma gör Yersinia-sångaren Mattis Erngren ett tokigt coolt gästframträdande i ”Remembrance”.

Samtliga tre spår från den nästan två år gamla, helt briljanta demon ”Become the storm” återanvänds (två är förvisso klassade som bonusspår, men… ändå) Det kan ses som fusk, men samtidigt får det inte ignoreras att det är låtar som passar in i kompotten fruktansvärt bra. ”The ties that bind” är fortfarande det ultimata exemplet på hur en hardcorerefräng kan göras medryckande och minnesvärd utan att tumma en sekund på hårdheten.

Bandet har förmåga att kunna göra något dynamiskt av det hela utan att det blir ett dugg mindre intensivt. Det är något som jag närmast associerar till den australiska delen av metalcoregenren, och band som Parkway Drive, I Killed The Prom Queen och The Amity Affliction känns som tydliga referenspunkter.

Ni som såg bandets helt vansinniga insats på årets upplaga av Metaltown förstår vad jag pratar om när jag informerar om följande – ska du någonsin uppleva att få vartenda ben i kroppen krossat bör det helst vara till tonerna av Last View. För då kanske det rentav blir en njutbar upplevelse.

Ni som inte var där – surfa in på bandets Facebooksida, kolla upp turnédatumen och besök samtliga. Det kommer vara värt resan. Jag lovar. - muzic.se

Det här kan då inte vara hälsosamt, varken för utövare eller lyssnare. Den vrålpeppade, tokhårda röjkaskad som Stockholmssextetten Last View manglar ur sig på denna fullängdsdebut är knappast något som säger åt dig att tillvarata livets mer hälsosamma sidor och detaljer. Snarare uppmanar detta dig att krossa dig själv och din omgivning. I en moshpit av eget val, givetvis.

Må så vara att Last View ständigt håller sig till det hårdaste av det hårda, men för den delen glömmer de inte bort variationen. ”Fear: it’s yours”, exempelvis, bjussar på stiliga black metal-melodier som kontrasterar mot det gängse hardcorerenset. Större delen av skivan kan klassas som någon form av metal/hardcore, men då och då – som i ”Down by the docks” och titelspåret – slår bandet in på en thrashigare bana. Och ”Relieve us” byggs upp kring ett långsamt, ondskefullt malande. Det är väldigt snyggt. Inte att förglömma gör Yersinia-sångaren Mattis Erngren ett tokigt coolt gästframträdande i ”Remembrance”.

Samtliga tre spår från den nästan två år gamla, helt briljanta demon ”Become the storm” återanvänds (två är förvisso klassade som bonusspår, men… ändå) Det kan ses som fusk, men samtidigt får det inte ignoreras att det är låtar som passar in i kompotten fruktansvärt bra. ”The ties that bind” är fortfarande det ultimata exemplet på hur en hardcorerefräng kan göras medryckande och minnesvärd utan att tumma en sekund på hårdheten.

Bandet har förmåga att kunna göra något dynamiskt av det hela utan att det blir ett dugg mindre intensivt. Det är något som jag närmast associerar till den australiska delen av metalcoregenren, och band som Parkway Drive, I Killed The Prom Queen och The Amity Affliction känns som tydliga referenspunkter.

Ni som såg bandets helt vansinniga insats på årets upplaga av Metaltown förstår vad jag pratar om när jag informerar om följande – ska du någonsin uppleva att få vartenda ben i kroppen krossat bör det helst vara till tonerna av Last View. För då kanske det rentav blir en njutbar upplevelse.

Ni som inte var där – surfa in på bandets Facebooksida, kolla upp turnédatumen och besök samtliga. Det kommer vara värt resan. Jag lovar. - muzic.se

Unga Stockholms-manglarna Last View omges av en stor hype. Två gånger om har man blivit utsedda till bästa demoband i hårdrocksbibeln Close-Up och var och varannan recension (vare sig det rör sig om inspelningar eller livespelningar) kantas av superlativ.

Vid en första ytlig lyssning kan det te sig märkligt. Gruppen gör nämligen inget direkt nytt eller häpnadsväckande. Det är kontrollerad aggression, fläskig produktion, genomtänkt tunggung och fräna poser precis så där som den unga metalscenen med rötterna i USA alltid låter. Inget nytt under solen alltså.

Men det är alltså den ytliga reflektionen. När man tar till sig ”Hell in Reverse” ordentligt och verkligen känner in plattan står det snart klart att det inte är vad Last View gör som är det viktiga, utan hur de gör det.

Stockholmarna levererar nämligen med en enorm frenesi, men gör det utan att det låter övertänt. ”Hell in Reverse” är genomarbetad och medryckande på ett sätt som känns oerhört proffsigt. Visst några direkta hitlåtar som fastnar finns inte, men hantverket är så pass skillat att de tio melodierna blir till en förkrossande bra helhet. Det är omöjligt att inte digga Last Views moderna mangel.

Believe the hype, som man så klyschigt säger. - Joyzine.se

Unga Stockholms-manglarna Last View omges av en stor hype. Två gånger om har man blivit utsedda till bästa demoband i hårdrocksbibeln Close-Up och var och varannan recension (vare sig det rör sig om inspelningar eller livespelningar) kantas av superlativ.

Vid en första ytlig lyssning kan det te sig märkligt. Gruppen gör nämligen inget direkt nytt eller häpnadsväckande. Det är kontrollerad aggression, fläskig produktion, genomtänkt tunggung och fräna poser precis så där som den unga metalscenen med rötterna i USA alltid låter. Inget nytt under solen alltså.

Men det är alltså den ytliga reflektionen. När man tar till sig ”Hell in Reverse” ordentligt och verkligen känner in plattan står det snart klart att det inte är vad Last View gör som är det viktiga, utan hur de gör det.

Stockholmarna levererar nämligen med en enorm frenesi, men gör det utan att det låter övertänt. ”Hell in Reverse” är genomarbetad och medryckande på ett sätt som känns oerhört proffsigt. Visst några direkta hitlåtar som fastnar finns inte, men hantverket är så pass skillat att de tio melodierna blir till en förkrossande bra helhet. Det är omöjligt att inte digga Last Views moderna mangel.

Believe the hype, som man så klyschigt säger. - Joyzine.se

Ett slagsmål i audiell form.

Hell In Reverse är en så våldsam skiva att det inte vore oväntat om en genomlyssning resulterade i en blåtira och ett par spruckna revben. Blundar man kan man nästan känna smaken av den väl saltade knogmackan som Last View levererar med sitt debutalbum.

Själva klassar de sin musik som en blandning mellan metal och hardcore. Måhända att de står med en fot i vardera genre, men de tappar inte fotfästet och har sedan Seven, deras första ep, lyckats göda en ständigt växande hajp kring bandet och sitt hårda sound.

De två vokalisterna Jakob Reinhard och Sebastian Kellgren attackerar varje låt som vore de två rottweilers i tur med att slita strupen av varandra och alla som kommer dem emellan. Samtidigt, tack vare ett rasande tempo, kippar du ständigt efter andan och när du tror att pärleporten närmar sig slår Hell In Reverse ner dig till underjorden med blastbeats, härligt smutsiga gitarrer och en blandning av hardcore, lite trash, death, och – som i mästerverket Fear It's Yours – black metal. - GAFFA.se

Ett slagsmål i audiell form.

Hell In Reverse är en så våldsam skiva att det inte vore oväntat om en genomlyssning resulterade i en blåtira och ett par spruckna revben. Blundar man kan man nästan känna smaken av den väl saltade knogmackan som Last View levererar med sitt debutalbum.

Själva klassar de sin musik som en blandning mellan metal och hardcore. Måhända att de står med en fot i vardera genre, men de tappar inte fotfästet och har sedan Seven, deras första ep, lyckats göda en ständigt växande hajp kring bandet och sitt hårda sound.

De två vokalisterna Jakob Reinhard och Sebastian Kellgren attackerar varje låt som vore de två rottweilers i tur med att slita strupen av varandra och alla som kommer dem emellan. Samtidigt, tack vare ett rasande tempo, kippar du ständigt efter andan och när du tror att pärleporten närmar sig slår Hell In Reverse ner dig till underjorden med blastbeats, härligt smutsiga gitarrer och en blandning av hardcore, lite trash, death, och – som i mästerverket Fear It's Yours – black metal. - GAFFA.se