Le Bataillon Des Fous
Gig Seeker Pro

Le Bataillon Des Fous

Lund, Skåne, Sweden | MAJOR

Lund, Skåne, Sweden | MAJOR
Band Rock Pop

Calendar

This band hasn't logged any future gigs

This band hasn't logged any past gigs

This band has not uploaded any videos
This band has not uploaded any videos

Music

Press


"Le Bataillon Des Fous – In The Name of The Unkonown God"

8 av 10

Storslaget och ambitiöst eller bombastisk prettovarning? Var och en får döma själv. Men efter att ha lyssnat till Le Bataillon Des Fous (Dårarnas bataljon – bra namn, även på svenska) extremt dramatiska låtar lär det finnas överhängande chans att frågan kommer upp bland popnördarna. Att In The Name Of The Unknown God är en hyllning till Dionysos och att sångaren och gitarristen Gunnar Bramstång är poet och plitar på en roman lär ju vara som att kasta ved på elden. Själv gillar jag både Emerson Lake & Palmer, Meatloaf och Yes, så i min värld är ”bombastiskt” och ”pretto” inga skällsord över huvud taget. Jag gillar definitivt det här bandet med sin stora ljudbild, sin romantiska, nästan operettliknande sång och ibland, tidstypiskt tidiga 60-talsmelodier. Att likna Le Bataillon Des Fous vid endast ett annat känt band är en omöjlig uppgift, för här hörs spår av så skilda akter som Hothouse Flowers, The Smiths, The Doors, Springsteen, Weeping Willows och en massa andra. Men framförallt låter Le Bataillon Des Fous som Le Bataillon Des Fous och det är det bästa av allt. Svenskarna har nämligen en egen stil och en egen nisch och det gillar jag. Sedan blir elva spår på raken av detta bombardemang lätt ansträngande till slut, man blir lite mätt, men nästa gång hungern gör sig påmind lär In The Name Of The Unknown God få sig ytterligare ett spinn i cd-spelaren. - Zero Music Magazine


"Le Bataillon Des Fous"

4 av 5

Ler lite grann åt pressreleasen till Simrishamnsbandet Le Bataillon... (Dårarnas bataljon). Här har vi ett ungt debutantband som inte blinkar för att jämföra sina egna texter med Rilke, Blake, Pound och Eliot, som hyllar Dionysos och som tar med ett citat (utan att ange källa) om att skivan är "det bästa som någonsin åstadkommits av ett svenskt rockband". Skivtiteln är hämtad från Nietsche...
Ingen falsk blygsamhet här och storhetsvansinne är en underskatta egenskap, fråga Pelle Almqvist i The Hives. Sedan gör det faktum att Le Bataillon faktiskt har en viss täckning för självförtroendet att det blir lite lättare att själva. Inte så att det här faktiskt skulle vara den bästa svenska rockplattan någonsin men det finns definitivt något här.
Musiken känns lite som om man skulle skapa en hybrid av Bruce Springsteen, The Doors och Radiohead. Lägg till det en liten smula Bauhaus och ni kommer rätt nära.

Ralph Bretzer - Arbetarbladet


"Le Bataillon Des Fous – In The Name of The Unkonown God"

4 av 5

Ler lite grann åt pressreleasen till Simrishamnsbandet Le Bataillon... (Dårarnas bataljon). Här har vi ett ungt debutantband som inte blinkar för att jämföra sina egna texter med Rilke, Blake, Pound och Eliot, som hyllar Dionysos och som tar med ett citat (utan att ange källa) om att skivan är "det bästa som någonsin åstadkommits av ett svenskt rockband". Skivtiteln är hämtad från Nietsche...
Ingen falsk blygsamhet här och storhetsvansinne är en underskatta egenskap, fråga Pelle Almqvist i The Hives. Sedan gör det faktum att Le Bataillon faktiskt har en viss täckning för självförtroendet att det blir lite lättare att svälja. Inte så att det här faktiskt skulle vara den bästa svenska rockplattan någonsin men det finns definitivt något här.
Musiken känns lite som om man skulle skapa en hybrid av Bruce Springsteen, The Doors och Radiohead. Lägg till det en liten smula Bauhaus och ni komme rätt nära. Svårt att föreställa sig? Tja, det låter faktiskt inte alls så dumt om än en smula storvulet. Inte för inte är Dionysos vinets, extasens, musikens och skådespelets gud. Hänryckningen är aldrig långt borta och det är lätt att ryckas hän. - Skånska Dagbladet


"Le Bataillon Des Fous – In The Name of The Unkonown God"

Tack vare en intervju som jag gjorde med Le Bataillon De Fous förra veckan fick jag även deras debutplatta In The Name Of The Unknown God hemskickad till mig. Innan intervjun blev jag nyfiken, vad är detta för band egentligen? Jag hittade en musikvideo till I Am Ready To Love You och den satte sig direkt. Varje gång jag lyssnat på skivan sen dess så har jag enkelt nynnat med när den låten spelats.

I en annan recension så har deras musik beskrivits som hybrisrock, detta läste jag innan jag hade hört något alls av bandet. Min första tanke var då, ”Oh nej, inte ett till sånt band…” Men så fel jag hade! Detta är rock på det sättet jag gillar det, antingen ska det vara riktigt tungt, eller som i det här fallet, melodiöst med en bra röst som tar täten.

Jag har svårt att föreställa mig att musiken jag hör kommer från fyra killar från Simrishamn som nu äntligen släppt sin debutplatta, detta låter större. Det går snabbt att lära sig att känna igen låtarna, så även om soundet är detsamma genom plattan så har alla låtarna sin egen identitet. Men som alltid finns det de som sticker ut mer än andra, jag fastnar för dem som har lite mer fart i sig som Where Will I Wake Up Tomorrow, Wrath And Desire och She Never Comes To Stay.

I början av vissa av de långsammare låtarna kommer jag på mig själv med att fundera på om detta kanske är den tråkiga låten som brukar dyka upp på många skivor, men nej. Plötsligt händer det något och det gör mig glad att jag hade fel.

Så om någon är sugen på lite ny musik så är detta något jag kan rekommendera, jag känner på mig att jag kommer att ha med mig skivan i bilen i sommar. - Musicstage.se


"Debutanter hyllar Dionysos"

MUSIK. Dåren på tarotkortet symboliserar alltings början, ungdomen, äventyret och möjligheten att bli vad som helst. En bataljon symboliserar gemenskap och en gemensam rörelse. Namnet Le Bataillon des Fous, Dårarnas bataljon, är något av en programförklaring för det skånska rockbandet som nu kommer med sin debutplatta.

– Ja, lite grann är det så, säger sångaren, låtskrivaren och gitarristen Gunnar Bramstång. Det är en filosofisk idé bakom bandet och den hänger också ihop med plattan.

Debutalbumet In the name of the unknown God som ligger på skivdiskarna i dagarna har redan fått recensenter att gå i spinn. Le Bataillon des Fous och deras egenartade rockmusik inspirerad av bland annat The Doors, Libertines, William Blake och August Strindberg sticker ut och pockar på uppmärksamhet.

Det hela började i Simrishamn 2005 när då 17-årige Gunnar Bramstång och kompisarna Max Henecke och Joakim Karlsson bildade band.
– Det var i slutet på sommaren. Jag och Max hade träffats på musikskolan i Simrishamn och vi var vänner med Joakim. Vi var intresserade av musik och det fanns inte så mycket att göra annat än att bilda band. Vi ville bli rockstjärnor redan då. Sedan dess har det hänt en del i bandet och vi har fått en ny medlem i Marcus Gunnarsson från Göteborg.

Le Bataillon de Fous kom på sitt namn när de skulle tävla i Musik Direkt, Sveriges största tävling för unga osignade band. En tävling som bataljonen kammade hem 2006. Senare fick man också Österlens kulturpris. Gunnar Bramstång själv har blivit nominerad till Lilla Augustpriset och håller just nu på att färdigställa sin första roman.

Bandet väver ihop litteratur, historia, rock och poesi med en sorts Dionysoskult, en hyllning av excessens och njutningarnas gud. Ett inte alldeles nytt grepp.
– Som låtskrivare är jag ganska inspirerad av Jim Morrison i The Doors. Han hade samma uppfattningar om Dionysos som vi har. Vi hittar också inspiration hos gamla poeter. Det är ett riktigt hopkok, säger Gunnar Bramstång.

På In the name of the unknown God finns en stor bredd i låtarnas karaktärer.
– Vi försöker hålla en röd linje men ändå variera. När man lyssnar på plattor är det ofta samma grej rakt igenom. Vi försöker vara mångsidiga. Vi blandar det lyriska, akustiska med det hårda och ösiga. Dynamiken tycker jag är en viktig del när man lyssnar.

Le Bataillon des Fous har spelat in hos Cardiac Records i Ystad med Fredrik Andersson som producent. Han ville till en början ha ett torrare ljud, lite åt 70-talsrocken, berättar Gunnar Bramstång.
– Men vi stod på oss. Vi ville ha en stor ljudbild och så blev det. Det mesta jag själv lyssnar på är det stora.

Till exempel?
– Arcade Fire, Bruce Springsteen, speciellt Born to run, The Libertines. Just nu är det mycket Johnny Cash.

Le Bataillon des Fous började spela in redan 2008. De tog tid på sig och plattan har legat klar ett tag.
– Nu är det lite nervöst och väldigt spännande att se hur folk tar emot oss, säger Gunnar Bramstång. Det känns förväntansfullt. Vi är beredda på att släppa allt för musiken.

Vad gör ni om ett år?
– Då är vi stora och erkända. Och har gett ut nästa platta. Vi har redan materialet klart och ska spela in till vintern. - Skånska Dagbladet


"Epic 80’s Alt-rock from Le Bataillon Des Fous"

I’m a child of the 80’s. I lived through that time. I saw Echo and the Bunneymen, The Smiths, The The, Siouxsie and the Banchees all at small clubs (then later at outdoor venues). These groups all had two things in common: a certain degree of theatrics and fairly epic lyrics/music.

The Swedish band Le Bataillon Des Fous shares some of these influences and some of these attributes. On their single “I’m Ready To Love You” you can hear a little Peter Murphy mixed with Morrissey. The guitars are just slashy enough and despite the song being a rocker it’s got that hint of dancibility that all the great songs from the 80’s had. - SwedesPlease


"Le Bataillon Des Fous – In The Name of The Unkonown God"

5 av 6

Skånska Le Batallion Des Fous hyllar vinguden Dionysos och låter sig hänryckas av fruktbarhetens mystiska djup.

Trots det franskklingande namnet Le Batallion Des Fous är detta fulladdade band djupt präglat av engelsk indiepop, men har samtidigt, förvånande nog, uppstått ur Skånes mylla. Jag kan höra spår av Morrissey i sångaren Gunnar Bramstångs stämma, vilken ekar mustigt som i en kyrka. Munkliknande mansröster anas i bakgrunden, röster som stillsamt banar sin väg långt nerifrån kryptan. Albumet är en hyllning till fruktsamhetens, vinets, musikens och skådespelets Gud Dionysos. Det är onekligen en befriande känsla att höra de obehärskade utspelen, den livsbejakande utlevelsen ligger långt ifrån engelsk korrekthet och påminner samtidigt om såväl The Doors som tonårens gränslösa förälskelser. Här gäller det att låta sig hänryckas av starkt extroverta känslosvall, som för oss människor samman. Det handlar om mörka och dynamiska toner med små allvarsamma recitationer som "mellanspel", men mitt i detta är det obeskrivligt lätt att bara ta emot och följa med ner i fruktbarhetens mystiska djup. Det krävs lite dårskap emellanåt för att kunna hålla sig normal. - GAFFA


"GAFFA Rekommenderar Le Bataillon des Fous - In The Name..."

Trots det franskklingande namnet Le Batallion Des Fous är detta fulladdade band djupt präglat av engelsk indiepop, men har samtidigt, förvånande nog, uppstått ur Skånes mylla. Jag kan höra spår av Morrissey i sångaren Gunnar Bramstångs stämma, vilken ekar mustigt som i en kyrka. Munkliknande mansröster anas i bakgrunden, röster som stillsamt banar sin väg långt nerifrån kryptan. Albumet är en hyllning till fruktsamhetens, vinets, musikens och skådespelets Gud Dionysos. Det är onekligen en befriande känsla att höra de obehärskade utspelen, den livsbejakande utlevelsen ligger långt ifrån engelsk korrekthet och påminner samtidigt om såväl The Doors som tonårens gränslösa förälskelser. Här gäller det att låta sig hänryckas av starkt extroverta känslosvall, som för oss människor samman. Det handlar om mörka och dynamiska toner med små allvarsamma recitationer som "mellanspel", men mitt i detta är det obeskrivligt lätt att bara ta emot och följa med ner i fruktbarhetens mystiska djup. Det krävs lite dårskap emellanåt för att kunna hålla sig normal. - GAFFA


"Dårarnas bataljon gör pampig debut"

En solig majdag i Ystad. Två fjärdedelar av bataljonen, sångaren Gunnar Bramstång och basisten Max Henecke, köar inne på Hartmans café och tittar lite villrådigt på disken med bakelser och kakor. Inte riktigt den typen av excesser som Gunnar Bramstång ser framför sig när han skriver rocklyrik, kanske.

– Bjuder tidningen? säger han och lägger huvudet på sned.

– Då kanske vi skulle gå till något ställe där man serverar öl i stället? Det är trots allt min födelsedag, fortsätter den nyblivna 22-åringen.

Hur ska man värja sig mot en sån övertalningskampanj? Från ett par unga, fattiga rockmusiker som tagit sig till Ystad bara för en intervju, utan att knota om att intervjun hamnat på den enes födelsedag. Jag veknar. Bara att styra stegen mot Prince Charles, plocka fram plastkortet och hoppas att ekonomikontoret förstår den prioriteringen.



En stund senare står ölen på bordet, Gunnar har halat fram en Marlboro light och vi kan börja snacka debutplatta. En debutplatta som först aviserades till i mars i år, men sen flyttades fram till i juni.

– När vi redan bestämt släppdatum fick vi kontrakt med Ebba Lindqvist och hennes promotionbolag. De ville bygga upp marknadsföringen i tre månader innan släppet. Det är ett bolag som jobbat med många stora artister, så när vi skrivit på det avtalet kände vi att vi gjort allt vi kan för skivan, säger Gunnar Bramstång.

Vid det här laget har de tre månaderna snart passerat, och det är inte utan nerver som bataljonen släpper ifrån sig sitt förstlingsverk.

– Det värsta skulle vara om vi får ljumna recensioner. Tvåor, treor. Blir vi sågade så kan vi åtminstone skylla på att vi är missförstådda, säger Max Henecke.

– Nej, det värsta är om den inte uppmärksammas överhuvudtaget. Om man stått i studion i sex, sju månader, och sen är det ingen som reagerar, säger Gunnar och ryser i solskenet.

"In the Name of the Unknown God" är en genomarbetad skapelse, som tagit sin tid. Under fem, sex månader, med början hösten 2008, jobbade bandet i snitt tre dagar i veckan i Cardiac Records studio i Ystad.

– Fördelen med att det tagit så lång tid är att vi kunnat ändra många grejer vi inte varit nöjda med under tiden. Å andra sidan har det varit ett jävla gnetande hur länge som helst, säger Max Henecke.

Till hjälp i studion hade de producenten Fredrik Andersson, känd bland annat från bandet Elias. De berättar att samarbetet funkat bra, men att det blivit dragkamp i vissa frågor.

– Från början var han inne på att skapa ett torrt ljud åt oss, typ Television. Men det stämde inte alls med vår bild av skivan, säger Gunnar Bramstång.

Det räcker med att lyssna en kort snutt på "In the Name of The Unknown God " för att inse vem som vann den striden. Ljudet är stort och fyllt av reverb, rumsklang.

– Till slut sa Fredrik bara att han skulle lägga på så mycket reverb som han tyckte lät bra, och sen lägga på dubbelt så mycket till för att göra oss nöjda, säger Max Henecke och skrattar.



Musiken är en spännande sammansmältning av olika influenser, där både diggare av den brittiska romantikern Morrisey och den amerikanska rockpoeten och Doors-sångaren Jim Morrison kommer att känna igen sig. Dessutom blickar Gunnar Bramstång gärna längre tillbaka, till 1800-talets romantiker, för poetisk inspiration.

– Det känns lite som att det saknas i dagens musik, det poetiska arvet från musiker som Jim Morrison och från de tidiga romantikerna, säger han.

I det sammanhanget passar bandets fascination för Dionysos bra in. Anspelningar på det extatiska och gränslösa löper som en röd tråd genom plattan. Och på bandets hemsida finns en passage som utan någon större kreativitet kan tolkas som en uppmaning att ansluta sig till bandet i en ny Dionysoskult. En laglös, frigjord massa som kopulerar ohämmat och skapar kaos där de drar fram. En dårarnas bataljon.

– Att genom ett gemensamt rus uppvigla till kaos, excess och frigörelse från vanliga invanda roller. Det är väl det vi eftersträvar, säger Gunnar Bramstång.

Sen tar han ett bloss, försöker sig på ett allvarligt stenansikte och brister ut i skratt.

– Ja, va fan, det låter kanske pampigt, pompöst. Men det finns ett korn av allvar också.

– Att uppnå det här med publiken, att få dem att känna, uppleva och skapa någon slags enhet i musiken, ett gemensamt rus, en hänryckning, det är väl vad rockmusiker eftersträvar? säger han. - Ystads Allehanda


"Rocken har fått en ny röst"

Landets bästa rockande röst besitter en kille som heter Gunnar Bramstång, sångare i bandet Le Bataillon Des Fous. Sitter just nu och apdiggar till deras kommande album som ställer alla begrepp på kant! Gunnars röst är som en blandning av Joe Strummer, Jim Morrison och David McComb.

Detta gör mig så oerhört lycklig och är lika upplyftande som vackert väder. För alla oss som för länge sedan tröttnat på halvdåliga band som hypas så till den milda grad att alla mindre nogräknade utan egen smak faller in under ledet, vilket gör att man tröttnat redan man innan hört dem är Le Bataillon Des Fous ett stridsrop och en påminnels om hur bra och fräsch rock ‘ n ‘ roll kan/bör och ska låta. Jag vill alltså på följande vis bekräfta att jag hört den svenska rockens framtid. - Nya Upplagan


"Le Bataillon Des Fous – In The Name of The Unkonown God"

“An intellectual says a simple thing in a hard way. An artist says a hard thing in a simple way.”

Det mesta jag vill ha sagt i mitt liv har redan blivit sagt av Charles Bukowski, det är därför min roman fortfarande ligger i min facit privat. Samtidigt som viljan att göra stordåd med sina ord finns där så finns även vetskapen att man inte kan uppfinna hjulet en gång till. Med den insikten så lämnar jag över mitt författarskap i händerna på Bukowski och låter hans ord föra min talan.

Om Le Bataillon Des Fous hade tänkt så, så hade dom antagligen inte funnits idag, man hittar klara intentioner på inspirationskällor hela tiden, i musiken, i texterna och i hela ljudbilden. Det skulle kunna bli tråkigt, det skulle kunna bli en meningslös upprepning men det blir det inte, och det är där storheten i Le Bataillon Des Fous ligger. En storhet som jag aldrig någonsin skulle kunna uppnå med mitt egna konstnärskap.

Att jag är en pretentiös jävel, det vet alla som känner mig, men det är okej, så länge man har en sorts distans till det hela, så egentligen förstår jag inte att det är ett problem att vara pretentiös i dagens musiksverige. Ni som vill ha ”skaka-rumpa” och ”svennebanan” kan ha det, så kan jag få ha strindberg, the libertines och grekisk mytologi förpackat i en och samma bataljon.

Ni som kan den här bloggen kan även Le Bataillon Des Fous, ni vet att dom träffade mig rakt in i hjärtat och efter att deras debutskiva kommit ner i brevlådan för några veckor sedan så har dom bevisat att dom är här för att stanna. Skivan är så fruktansvärt välarbetad, ljudbilden och sången är så storslagen och dramatisk . Textmässigt är det ren poesi och musikaliskt är det lättillgängligt och medryckande.
Precis som Bukowski menade…

Om jag hade varit en avlönad musikjournalist så hade jag väl först och främst varit tvungen att skriva den här texten för flera veckor sedan, sedan hade jag varit tvungen att jämföra sångaren Gunnar Bramstång med olika forna storheter och sedan påstå att han är det där ljuset i den mörka mörka musikindustrin. Det sistnämnda är jag dock beredd att göra, för det behövs folk med hjärna och framförallt hjärta för att hålla det här sjunkande skeppet ovanför vattenlinjen.

Jag väntar fortfarande på att bandet ska inta Göteborg, jag försökte på svanen att boka dom men där har inget hänt, så vi får se var det landar, en sak är säker, och det är att jag kommer följa varje steg dom tar.I Am Ready To Love You är fortfarande en av årets bästa låtar och Twenty First Century och Where Will I Wake Up Tomorrow är riktigt storslagen rock. Hela skivan skapar en helhet som inte många andra artister kan uppnå, det är 48.3 minuter av ren magi och dramatik, som en film. I den avslutande låten Save Your Tears For Tomorrow så sammanfattar ändå bandet vad det är dom vill ha sagt med sin musik. För i allt det pretentiösa och dramatiska så finns det en lättsam glädje som smittar av sig, som om Dionysos hade varit en rockartist.

Come Lets dance to the end of the night
and save your tears for tomorrow
- Que Club


"Le Bataillon Des Fous – In The Name of The Unkonown God"

5 out of 5

Le Bataillon Des Fous, a band from Simrishamn, throws all concepts overboard. Their debut album sounds so mature and self confident that you come to question if it really is the bands debut. But it is! More and more seldom I become surprised when hearing bands whose sound is a pure decoction of contemporary trends and tastes, but here everything falls into place; the music breaths intimacy, warmth, originality and vitality. Add then the singer Gunnar Bramstångs voice which is a sweet blend of David McComb, Joe Strummer and Jim Morrison – and you’ll understand that In The Name of The Unknown God is a record you can’t be without. Musically you can draw parallels to Televison as well as to The Triffids, with clean ringing guitars which the producer Fredrik Andersson managed well. He treats the bands sound with exemplary care. “Where Will I Wake Up Tomorrow”, “Twenty First Century” and “Wrath and Desire” are all sensations! Le Bataillon Des Fous is a battle cry a reminder of how fresh rock n’roll can, and shall, sound. The future of Swedish rock music looks very bright! - Nya Upplagan


"Le Bataillon Des Fous – In The Name of The Unkonown God"

4 out of 5

Morrissey and Jim Morrison at the same party? Would it be possible? If you listen to Gunnar Bramstång and his battalion the answer is yes. Their debut album sounds like a group of britpoppers being seduced by The Doors-singer Jim Morrisons wild and enchanting shamanistic poetry.
Well crafted pop melodies are paired up with poetry readings in the name of Dionysus, grandiose, romantically bleeding refrains are torn apart by drunken, feverishly hungering screams, crystal clear guitars are mashed up with riffs, raised from the underworld.
Everything is tied together by the voice of Gunnar Bramstång, who sings with great passion, sense of drama and with a nervy edge which sometimes creates a kind of magnetic sense of presence.
I hereby state: Le Bataillon Des Fous has made one of the most interesting debuts of this spring.
- Ystads Allehanda


Discography

Singles:

I Am Ready To Love You (2009, Cardiac Records/Universal Music Group)

LPs:

In The Name of The Unknown God (2010, Cardiac Records/Universal Music Group)

Photos

Bio

Le Bataillon des Fous, The Battalion of The Fools, was formed in the late summer of 2005. The band then consisted of Gunnar Bramstång, Max Henecke and Joakim Karlsson. They all came from the same small town, Simrishamn, and they shared the same visions and ideal: before everything else comes music, it’s a natural language which yields access to the heart of the world, the heart of reality, helps you reach a state of ecstasy. As a trio they were inspired by groups such as Muse, Radiohead, The Pixies et cetera. Their songs were often quite epic, grandiose and ”heavy”; the lyrics a mixture of apocalypse and teenage frustration... But all of this changed in the autumn of 2005.
At that time Gunnar discovered The Libertines and introduced their music to the band. So, the sound swiftly changed to a more garage oriented style, old songs were replaced by a repertoire more suitable for smaller pubs. They also brought another member into the band, a lead guitarist. And with this new constellation they won Musik Direkt 2006, Sweden’s most prestigious competition for young, unsigned artists, and they made an overall success in, mainly, the southern parts of Sweden.
Since this early period much has changed, members have come and gone and those who’ve remained have developed and grown. Gunnar, Max and Joakim are still around, but the present lead guitarist, Marcus Gunnarsson, a music student from Gothenburg and an old friend of Joakim, is new since the spring of 2008. The music also has transformed. You can still hear bits and pieces from The Libertines – perhaps mostly in the attitude – but there’s so much more to it, the sound is broader. Amongst obvious influences stand: The Doors, Arcade Fire, The Stone Roses, The Smiths, Phil Spector and even a young Bruce Springsteen. The lyrics are poetic, sometimes prophetic, reminding of Eliot, Rilke, Blake and Pound.
In October 2008 the group signed with Cardiac Records, Sweden. And during the remainder of that year and parts of 2009 they recorded their debut album, In The Name of the Unknown God, a praise to Dionysus, the god of wine, theatre, music, ecstasy and excess.

Le Bataillon des Fous is the ultimate freedom. No laws apply when the fool sounds his merry pipe. Wherever they roam, from India to Greece, they stir up the people, causing madness and chaos, inviting to licentious copulations at the hill tops and in the valleys.
The march has only begun; the end is not yet to be seen. Join and you shall experience things you’ve never experienced before.