Three Style Fusion

Namn: Three Style Fusion
Plats: Båghallarna, Malmö
» http://www.rikskonserter.se
Danshösten inleds på Skånes Dansteater i Malmö med gästspelet Three Style
Fusion en uppvisning av streetdance, skandinavisk folkdans och flamenco.
Flamencon dansas av Jannie Berggren, folk i hallingstil med Anders Berchtold och
street med Damon Frost som är mästre inom stilen Electric Bogaloo. Halling visar
sig vara en svängig, sirlig dansstil med rötterna i Norge. Tre dansare och tre
musiker: Patrik Andersson på snabb och smäktande fiol, Patrik Bonnet på
kryddig gitarr och Conny Laxell med känsligt slagverk och ett litet gästspel som
dansare.
Det är helt fel att kalla denna konstnärliga explosion för fusion. Fusionen blir till
ett. Bättre då med dess motsats: fissionen. För i fissionsprocessen frigörs
enorma mängder energi. Sant också här.
När det ena krockar med det andra i fissionen upplever vi det som värme. Sant.
Det bildas alltså en kedjereaktion och javisst! Just så lämnar de tre dansarna
över till varann: en kör solo, stannar i en pose där nästa dubblerar och tar vid.
Three Style Fission. That´s it!
Som om jag inte kan få nog av fysik måste jag bara påpeka att den grånade
flamencodrottningen Jannie har en dragningskraft som flyttar bänkraderna
närmre scenen! Tänk om alla kvinnor i denna ädelålder kunde göra som hon:
sträcka på sig, dunka käppen rytmiskt i golvet medan de fräckt knackade
pumpsen i mottakt och rörde sig som om de älskade sin kropp och dess
strålglans. Mera!
Folkdansen är inte mindre attraktiv. Det är något med skickligheten, den
skenbara ledigheten, lite nonchalant men otroligt charmig som får mig att tänka
”parningsdans” med ett stort leende på läpparna.
Damon förför istället med humor. Men alla lyckas de förmedla en lust och en
glädje som värmer salongen påtagligt. Dansen varvas med ett par strålande
musiknummer med nyskriven musik där instrumenten får utrymme för sina
starka personligheter men ändå lyckas förenas i, okej då en schysst fusion.
Caroline Owman

 - Dans tidningen 2008-09-18

PÅ PLATS | Vitabergsparken
Publicerad: 13 augusti 2008, 17.34. Senast ändrad: 14 augusti 2008, 16.31
Augusti har hittills inte visat sin mest generösa sida mot Parkteaterns
dansmånad – om man inte menar regndans. Ganska prick klockan 19 i tisdags
började, efter en godartad dag, dropparna att falla över Vita bergen. Men
kvällens sevärdhet, experimentgruppen Three style fusion, ville in i det sista
inte ge upp utan bjöd på en kul jamsession. Publiken var nästan lika tapper;
många satt förhoppningsfullt kvar tills Parkteaterns chef Kajsa Giertz fick bryta
– efter halva -föreställningen. Instrumenten kunde skyddas under ett tak men
för dansarna blev scenen till en skridskobana. Halvtimmen som ändå kunde
-genomföras gav mersmak med sitt lekfulla, musikaliska tilltal. I Three style
fusion utforskas -något som ligger i tiden: vad som sker i mötet mellan musik-
och dansstilar med olika rötter, här -flamenco, streetdans och
folkdans. Föreställningen börjar med det grundläggande, rytmen. Gränsen
mellan musiker och dansare löses upp när flamencodansaren Beata Alving,
folkdansaren Andreas Brechtold, streetdansaren Damon Frost, spelmannen
Patrik Andersson på fiol, flamencogitarristen Patrik Bonnet och den
mångsidige slagverkaren Conny Laxell radar upp sig. Ur stamp och klapp
växer en alltmer komplex komposition. De dansanta möten som vidtar har
något lite trevande över sig. Electric boogie-esset Damon Frost är en
entertainer som härmar och tolkar Beata Alvings -sirliga handrörelser. Hennes
höggravida mage betonar kontrasten inte bara mellan kvinnan och männen
utan också mellan de -olika dansstilarnas tyngdpunkter och mer eller mindre
tydliga -ekvilibrism. Andreas Brechtolds slängande ben och nigningar tycks
ladda för mer uppåtriktade explosioner. Efter bara halva föreställningen är det
som om dansen väntar på fusionens förlösning. Balansen mellan särart och
nyskapande haltar; känslan av förevisande yta vill inte riktigt släppa taget även
om dansarna bjuder på sina personligheter. Det är i musiken möjligheterna
tydligast uppenbaras och fördjupas. Märkligt bekant och ändå nytt låter det när
gitarren lyssnar till fiolens vemodiga stämma, -artikulerad mot
”handxylofonens” svängande knäppningar. Three style fusion väcker
nyfikenhet om fortsättningen, ta chansen torsdag kväll kl 19.
ANNA ÅNGSTRÖM 
 - Svenska Dagbladet/kultur

ARJEPLOG DANS. Three Style Fusion. Namnet ger antydningar av att
något blandats samman. Men att blanda flamenco med norsk
folkdans och streetdance, är det verkligen möjligt? Three Style
Fusion visade i sin Norrbottenspremiär i Arjeplog att det funkar. Tre
dansare sprungna ur tre olika dansstilar tillsammans med tre
musiker, också de med olik musikalisk bakgrund.
ARJEPLOG (NN)Ett år har streetlegenden Damon Frost, flamencovirituosen Beata
Alving, hallingkungen Andreas Berchtold, fiolspelemannen Patrik Andersson,
flamencogitarristen Patrik Bonnet och slagverkaren Conny Laxell samverkat.
Likt och olikt
Three Style Fusion visar på olikheter och likheter i musiken och dansen, oavsett om
det handlar om flamenco, street eller norska folkdansen halling (som eventuellt är
släkt med skotsk och irländsk reel).
Halling är en akrobatisk dans och ursprungligen ackompanjerades de två manliga
hallingdansarna av musik framförd på hardangerfela.
En sådan fela trakterade Patrik Andersson.
Efter föreställningen fick publiken, det vill säga mellan- och högstadieeleverna ställa
frågor. Och en fråga var just varför Andersson hade två fioler.
Akrobatik
Streetlegenden Damon Frost fick flest frågor. Om allt möjligt. Om vilken storlek han
hade på byxorna till frågan om han kunde stå på händer.
Det senare kunde han inte.
- Men jag kan, sa slagverkaren Conny Laxell och visade prov på akrobatik då han
först gick på två händer och sedan bara en.
Föreställningen går ut på att visa att nya och gamla musik- och dansstilar kan
förenas och att olika stilar kan inspirera till att testa nya rytmer och rörelser. I dag
tisdag finns Three Style Fusion i Arvidsjaur.

BERTIL SUNDKVIST

- Piteå-Tidningen

LULEÅ. Tre stilar, en föreställning. I Three style fusion som turnerar i
Norrbotten just nu möts flamenco, street och folkdans.
När flamencodansaren Beata Alving och streetdansaren Damon Frost satt i juryn
för danshögskolans antagningar under våren 2006 upptäckte de att de hade
väldigt mycket gemensamt. Trots att de är verksamma inom helt olika
dansgenrer gillade de samma typ av dansare. Dansare med rytm, puls och tyngd
eller kroppslighet som skiljer sig från den klassiska balettens närmast eteriska
väsen.
- Jag kände inte Damon innan juryarbetet. Men det tar ungefär två veckor att
genomföra ansökningsproverna till danshögskolans pedagogiska utbildning och vi
märkte att vi gick igång på samma saker. Vi berördes av samma ansökningar
och det gav oss en naturlig kontakt, säger Beata Alving.
Lusten att göra något tillsammans föddes, men det var först när Sonia Grünler
på Rikskonserter kontaktade Beata Alving för ett seminarium som Three style
fusion började ta form.
- Sonia ville sätta samman ett seminarium, Framsteg, om flamenco, street och
den norska folkdansen halling. Jag tyckte att det lät spännande , säger Alving.
Via rikskonserters barn- och ungdoms-del kunde Grünler få loss pengar till ett
projekt och kring maj 2007 började repetitionerna för Three style fusion.
- Det var väsentligt för projektet att vi förhöll oss öppna. Idén har byggt på ett
processarbete där vi prövat oss fram. Jag har velat se vad som händer när min
flamenco möter Damons streetdans. Jag låtsas ju inte vara en streetdansare eller
folkdansare, men vill se hur vi färgar varandra i symbios med musiken. Vi hade
inga förutfattade bilder av vad det hela skulle bli innan vi startade, säger Alving.
Ensemblen på tre dansare och tre musiker har inte ens haft en koreograf under
arbetet med föreställningen och mycket har varit öppet för forskning.
- Det finns förstås det som är "satt" och bestämt, men vi jobbar med mycket
improvisation och dansen bygger på puls och rytm. Vi vill behålla
improvisationens stämning på scenen, säger Alving.
Resultatet har blivit en 35-40 minuter lång föreställning för grundskolan och
elever mellan 9 och 16 år, som fick premiär på Medborgarhuset i Arjeplog i går. I
februari kommer det dessutom att bli en större föreställning i Stockholm som
riktar sig mot en vuxen publik.
- Vi har anpassat den här föreställningen till skolan när det gäller tiden, utifrån
deras lektionstid och hur länge vi tror att barnen kan vara uppmärksamma,
säger Alving.
För den som är intresserad av projektet finns också en hemsida,
www.threestylefusion.se, med videoklipp och dagböcker som beskriver den
konstnärliga processen.
- Processen är ju unik och vi vill synliggöra vad som händer i utforskandet,
säger Alving. - NSD 2008-01-15

En halvtimme innan föreställningen ska börja öppnar sej plötsligt himlen
och regnet fullkomligt sköljer ner över oss som sitter uppradade och
väntar sen en timme tillbaka för att få en bra plats. Ingen som lyckats
roffa åt sej en bra plats vill förstås lämna den för en störtskur, så vi sitter
tappert kvar och blir blöta - och det lönar sej.

Ingen av mina negativa förväntningar slår in. Jag förväntade mej tre små
uppvisningar utan egentligt samband, men så blir det inte. Det är inte tre
solister på scen - utan sex stycken. Tre musiker och tre dansare. Men
trots att de uppenbarligen är solister har de en gemensam energi som
håller ihop föreställningen till en helhet. Att musikerna lyckas smälta ihop
sina olika uttryck på ett så underbart sätt och att dansarna vågar låna
varandras rörelser och kvaliteter, leka med dem och dansa med varandra
förvånar och gläder mej. Och det blir inte en enda röra heller, utan varje
solist får chans att glänsa. Och det gör de.

Det är sällan man ser så mycket glädje på scen. Både dansare och
musiker bär på stora, strålande leenden. Inte påklistrade scenleenden,
utan äkta glädjeleenden. De har så roligt och det smittar av sej på
publiken. Det är en fest och vi är alla med på den. Kanske hade
föreställningen passat ännu bättre på nån liten inträngd restaurang, där vi
hade kunnat komma ännu närmare och delta ännu mer.

 - Dansforum 2008-08-14

Kvällen då polska dansades till funk och streetdansare testade halling.
Närmare ett 40 tal nyfikna dyker upp vid Lilljanskogen där
Danshögskolan har sina nya lokaler. I en av de stora salarna
möts tegelväggar av slingrande kromrör. Stora fönster ger ljus
och skapar en känsla av att sitta mitt i skogen. Tre stilar möts,
inte bara i rummets arkitektur utan även bland seminariedel-
tagarna, där dansintresserade med olika bakgrund samlats i
en cirkel för att delta i ett historiskt möte; Flamenco, Halling
och Streetdance.
”Dans med attityd” representeras av; karismatiska Beata Al-
ving –en av Sveriges främsta flamencodansare, Hallgrim Han-
segård - en muskulös norsk hallingdansare och sanslöst coola
streetdansaren Damon Frost med rötter i San Fransisco.
När RFoD:s Lars Farago och Danshögskolans rektor Efva
Lilja hälsar oss välkomna står Hallgrim i bakgrunden och
värmer upp. Han är senigt vig och utsikten mot träden blir
ännu vackrare då han tänjer sin kropp till det nästan omöj-
liga. Beata Alving sitter med rak rygg i karaktäristiskt spanska
klackar och väntar. Först när alla är på plats glider Damon
Frost in. Han har in i det sista filat på den musik som dagens
workshop ska innehålla.
– Spännande! säger Evfa Lilja.
Själv kan jag inte låta bli att fundera över deltagarnas bak-
grund. Majoriteten är kvinnor, endast åtta är män, varav två
i getskägg och keps. En av de kepsklädda är Damon själv och
jag inser snart att kepsen är en del av dansstilen. Resten av
publiken är mixad både i ålder och framtoning. Jag försöker
urskilja några ”flamenco-typer” men lyckas inte. Några få
deltagare ser ut som ”Stallet-folk”, men där upphör mina
möjligheter att kategorisera.
– Vad skiljer och vad förenar? frågar Lars Farago och se-
minariet tar fart.
Det visar sig att Beata och Damon redan påbörjat sitt
”möte över dansgränserna” då de arbetar tillsammans inför
en dansföreställning som ska turnera i Rikskonserters regi
2008. En del av deras arbetsprocess kommer att läggas ut på
Rikskonserters hemsida i form av filmsnuttar.
Social dans – Scenisk dans
Beata tar till orda:
– Flamencodansen kan delas in i två genrer, en social och
en scenisk. Dansen är ursprungligen alltid solistisk men på
scenen förekommer också större kompanier och koreografier,.
För mig som svensk och flamencodansare finns en skillnad.
Jag är inte uppvuxen i Flamencokulturen utan måste tillägna
mig dess språk och koder. Jag kan lära mig koderna, men
kan ändå känna ett utanförskap. Hallgrim är norrman och
halling en del av hans kultur. För Damon är också hans dans
en självklarhet, han är uppvuxen med Streetdansen. Innan
jag kan bli hemmastadd och känna in pulsen måste jag alltså
först inkorporera koderna.
För att förtydliga ställer Beata sig i cirkelns mitt. Hon
klappar med händerna och markerar en tydlig rytm med sina
stampande klackar.
– Om vi hade varit en del av en flamencokultur hade ni
alla börjat klappa och sjunga nu! Flamencon dansar du vis-
serligen ensam, men alla runt om deltar. Gitarristen spelar,
sångaren sjunger, alla klappar. Du dansar ensam, men du är
aldrig ensam.
Beata visar ett videoklipp med den 65-åriga flamencokung-
en, Manolete. Han är en farligt stilig, romsk flamencodansare.
Vi får se en kort stund av hans scenframträdande, men fokus i
klippet som Beata valt ligger på stunden efter föreställningen,
då familjen sitter i en bar. Manoleto går upp på det spontana
dansgolvet, nu iklädd avspända fritidskläder. Han är omgi-
ven av rytmiskt klappande släktingar som entusiastiskt följer
hans rörelser. Han accentuerar och gör några återhållsamma
danssteg som exploderar i ett slags dramatiskt utropstecken.
En ung släkting, som närmast ser ut som datanörd, tar över
Manoletes plats och kvinnorna i familjen jublar och sjunger.
Dansen är uppenbart en social form där hela familjen deltar
i varje litet uttryck.
Fel är rätt
Nu tar Damon vid. Han pratar mjukt på svengelska och ger en
snabb historik över streetdansens uppkomst. Den legendariske
sångaren James Brown tas som exempel. Mr Brown var inte
särskilt bra på att sjunga, desto bättre på att skrika. Efter en
uppväxt bland steppdansare och boxare, var han dessutom
fenomenal på att leka med rytmer. James Brown uppträdde
med ett stort band bakom sig. Musikerna satt på helspänn och
följde varje rörelse han gjorde. Specialiteten i James Browns
uppträdanden låg i att göra fel sak med flit vid rätt tillfälle! Med
handen styrde James Brown sitt band, gjorde de fel fick de veta
att de levde. Att göra fel medvetet kom att kallas ”flipping”.
Detta syns än i dag då man i streetdansarnas ”Cyphre” (ring
av uppmuntrande publik) ofta byter av föregående dansare
med en stark kontrast. Damon förklarar ytterligare:
– Den coola tonårsmachon har just visat sin dans och följ - Folkmusik & Dans 4/2007

Breakdance.
Street – Halling – Flamenco
Lördagen 17 februari hölls ytterligare ett seminarium i serien FramSteg. Seminariet hölls i Danshögskolans
nya lokaler på Campus KTH och var tämligen välbesökt. Dagen var upplagd så att det började med samtal
och diskussioner, sedan en kort föreställning med dagens medverkande och avslutades med ett dansjam
där alla stilar samsades i samma rum.

De dansstilar som var utgångspunkten för seminariet var
Street, Halling och Flamenco. Dessa stilar representerades av
tre framstående utövare: Damon Frost, Hallgrim Hansegård
och Beata Alving. Man kan fundera över rubriksättningen och
vad den betyder. Street och flamenco är två olika genrer som
består av en mängd olika former. Skulle man vara konsekvent
så borde det inte stå halling utan folkdans. Vad innebär detta
och vilken betydelse får det att man inte väljer begreppet folk-
dans? Är halling mer lockande än folkdans och vad betyder
det för genren Folkdans när vi ständigt lyfter fram hallingen
som är det som är värt att se på scen? Borde vi inte jobba för
att förändra folks inställning till begreppet folkdans och ladda
det med mer positiva associationer och att utveckla danskun-
nande i folkdansens alla delar?
Till att börja med vill jag framhålla att det var en späckad
och spännande dag. Det är intressant att notera, att bero-
ende på vilka parametrar man väljer att utgå ifrån så kan
man hitta fler eller färre gemensamma kännetecken. Utifrån
de utgångspunkter dagens inledare valde, socialt ursprung,
ekvilibrism och musik, så visade det sig att alla tre former har
mer gemensamt än vad som skiljer.
Ekvilibrism i det subtila?
Det som sades vara gemensamt för de tre formerna var att de
alla har sitt ursprung i socialt dansande, men att de också har
utvecklats som sceniska former. Det framhölls även att for-
merna innehåller ett stort mått av ekvilibrism, som är specifik
för varje genre. I streeten består den av en fullständig kontroll
av kroppens alla delar och förmåga att isolera rörelserna in i
minsta led samt akrobatiska inslag. I flamencon visar den sig
i snabba och intrikata rytmer med fotstampar och i hallingen
genom akrobatik.
Något som aldrig diskuterades var vad ekvilibrism egentli-
gen är och vad det står för. Av samtalen får jag en uppfattning
att ekvilibrism är enbart spektakulära inslag som kräver stort
mått av fysiskt och musikaliskt kunnande, men frågan är om
det bara är det som kan falla under rubriken ekvilibrism? Kan
man vara ekvilibrist i det subtila? Inte heller diskuterades hur
man skall förhålla sig till detta fenomen när man flyttar upp
formen på scen. Enligt min mening finns det en stor risk att
poängtera det ekvilibristiska framför andra kvaliteter. Man
riskerar glömma vilka grundläggande kunskaper som skapar
en bra dansare och man får dansare som inte kan fylla före-
ställningen med spännande dans mellan de ekvilibristiska
inslagen.
Kvällen började med en kort föreställning där dagens
inledare framträdde med arbeten som var under arbete. Här
fick vi sannerligen se exempel på ekvilibrism. Under föreställ-
ningens gång undrade jag om framträdandet tjänar på att man
bygger sin koreografi nästan uteslutande på att visa upp sin
kroppsliga förmåga genom akrobatiska inslag eller rytmiskt
frosseri? För mig blir det
lätt ytligt, spektakulärt och
i slutändan väldigt tråkigt.
Bränner man av hela sin
repertoar av spektakulär
akrobatik de första minu-
terna så blir fortsättning
till slut enbart en tråkig
upprepning och ett fros-
sande i den egna kropps-
liga förmågan som dränker
eventuella budskap.
Kontakten mellan
golv och scen
En fråga som berördes men
som aldrig blev diskuterad
är vad som händer med en
dansform, som finns både
som social och scenisk form, om den tappar kontakt med det sociala dansandet och
enbart blir en scenisk form. För mig personligen är kontak-
ten mellan ”golv” och ”scen” viktig för att bevara det som är
unikt för t ex vår form, folkdans. Jag menar att förståelsen
för folkdansens unika kvaliteter kan man endast nå genom
deltagande i ett socialt dansande. Har jag inte den kontakten
är risken stor att jag tappar kontakten med folkdansen ”inre
väsen”, och att jag endast använder mig av folkdansens yttre
form i mitt sceniska skapande och dansande. Som dansare
finns då risken att jag enbart fokuserar på att fullända min
teknik men jag förstår inte längre varför jag egentligen gör
det. Om en dansform enbart används sceniskt kommer den
att förändras och utvecklas till en ny genre med andra kriterier
och en helt annan estetik. Risken är stor att man närmar sig
andra scendansformers sceniska ideal.
Även frågan om det är ”dansgolvet” som påverkar ”scenen”
eller ”scenen” som påverkar ”dansgolvet” nämndes, men inte
heller den frågan ägnades någon tid. Jag menar at - Folkmusik & Dans 4/2007